getitright

.

Ibland önskar jag att man skulle kunna stänga av sina känslor och tankar. Bara kunna strunta i alla måsten. Fly långt härifrån. Jag skulle behöva en paus från allt. På ett sätt känns det som att tiden skulle stå stilla, men samtidigt går den alldeles för snabbt. Jag hinner inte med.

Stjärnhimlen hemma i Yttermark är magnifik. Inga gatulampor som lyser upp omgivningen, bara mörker och stjärnorna. När jag står på balkongen på natten passar jag alltid på att tänka över allt som händer i mitt liv. När tystnade sluter sig omkring mig och jag är omringad av mörker. Jag får verkligen ro att tänka.


bild: weheartit

Ibland tror jag att jag har alltför lätt för att börja tycka om människor. När jag dessutom ibland tror att vissa personer tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem blir jag oftast bara besviken, för så är inte alltid fallet. Samtidigt har jag svårt att lita på människor. Förr gick det bättre, men nu är det svårt. Så jag tycker om människor, men jag litar inte på dem, vilket är smått jobbigt.



Att sitta ensam på en klippa och titta på solnedgången är fint. Tankarna får flöda fritt, vilket kan vara ganska skönt.

Ibland gör det bara jävligt ont.

Det är farligt att drömma. När man vaknar blir man bara besviken.

Den där känslan av ensamhet. Jag begraver mig i minnen om en tid som passerat. En tid då jag var något så när lycklig. Nu tycker jag bara att det blir värre för var dag som går.

Ibland orkar man bara inte hålla upp den positiva attityd man är känd för. Ikväll blev en sådan kväll. Jag ber om ursäkt till mina underbara vänner som var tvugna att stå ut med mig och mitt klagande. Imorgon är en ny dag, och förhoppningsvis är mitt humör bättre.

Trots motgångar, så som sjukdom, stress, trötthet, alltför mycket som snurrar i min hjärna och annat som är sådär småjobbigt måste jag säga att jag njuter av livet. Två dagar till i skolan så är man ledig. Jag har klarat av tvåan i FKF, som sägs vara det jobbigaste året, vilket jag måste hålla med om. Jag har aldrig varit så stressad och trött på allt som heter skola som jag har varit det här året. Men ändå har det varit ett fint år. Mycket har hänt, med mig och mina medmänniskor. Men vi har tagit oss igenom det, vi har klarat det. Jag skulle inte ha klarat det här året om jag inte skulle ha varit omringad av underbara och vackra människor. Tack!

Ibland saknar jag personen jag var för ett år sedan. Gladare, mindre stressad, mindre trött, mindre humörsvängningar.
Stressen blir för mycket ibland. Stress över skola, körkort, pengar, hälsa etc. Jag borde bli bättre på att ta hand om mig själv, det är så lätt att fokusera på andra. Vilket är bra förstås, men ibland måste man tänka på sig själv lite också.
Jag borde ta tag i den enorma högen med skolarbeten, men istället skjuter jag det från mig och gör andra saker istället. Det kanske känns som en smart sak att göra i stunden, men om man tänker efter är det nog kanske inte så bra.
Hej kvällsfilosoferingar då man är sjukt trött men inte kan sova.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.


När jag satt och skrev min diktanalys blev jag helt kär i den här dikten av Nils Ferlin.

Om jag ska vara ärlig har den här veckan varit ett rent helvete. Att känna sig dissad av den man trodde var sin bästa vän mest varje dag är inte så trevligt. Att känna sig som tredje hjulet är inte heller kul. Jag behöver verkligen få komma hem nu, få krama om mamma och pappa, sitta på golvet med en kaffekopp och bra musik, bara slappa och förhoppningsvis slippa tänka på allt som känns skit, få träffa den där fina flickan som jag tycker så otroligt mycket om och mycket annat fint som man kanske inte tänker på att uppskatta före man verkligen behöver det.

Igår fick jag prata av mig med en annan fin flicka vid namn Ida. Henne tycker jag om så mycket att jag nästan går sönder. Hennes pojkvän, som dessutom är en av mina bästa vänner, är också en lättnad i den här skiten. Hjärta på dem!

En bild från ifjol som föreställer Jacke, Ida och jag. Det är nog extremt fina människor det där.

Idag är ingen bra dag. Jag är bara så trött på allt för tillfället. Allt känns bara så fel. Det finns ingen ork till någonting.

Känslan av att bli utbytt, smått dissad. Det är den känslan jag har just nu. Det gör ont. Vad hände med att vara nära på bästa vänner? Duger jag inte längre? Visst, jag vet att jag kanske inte har varit riktigt som jag brukar den senaste veckan, men ändå. Jag är fortfarande samma gamla Maria, fast jag inte har varit riktigt lika glad som jag brukar. Men ibland måste också jag få vara svag. Jag klarar inte av att vara stark hela tiden.

Varför ska det alltid vara något som är fel? Får jag aldrig må helt bra?

En måndag då jag både är glad för att det är vår och förbannad på grund av att jag inte kan sluta överanalysera situationen. Blöh, ibland är det bara jobbigt.

Jag börjar bli trött på att du bara märker mig då du själv mår dåligt. Då ska jag finnas där för att trösta dig, få dig att må bättre. Men när jag mår lite sämre och behöver stöd, då försvinner du. Du är en fin vän, verkligen. Hrmf! (där fnös jag om det var någon som inte uppfattade det)


bilden är från weheartit

Idag hade jag så extremt tråkigt att jag tittade genom allt jag någonsin skrivit på facebook. Varje status, varje kommentar, allt. Det tog sin lilla tid, men roligt var det. Att så mycket kan förändras på ett och ett halvt år. Det fick mig att sakna våren ifjol, den jag var då.
Jaa, ikväll är en kväll av saknad. Jag tror man behöver sånt ibland också.


Jag vill ha sommar. Värme. Långa promenader i solnedgången. Nattbad. Solbränna. Bilturer mitt i natten. Sol.